Igår lyste solen. Den sken genom höstgräs och kvarsittande löv i slänten ute vid stugan. Det var så oerhört vackert. Gräset blir så skinande blankt och beige av solen och löven blir alldeles självlysande gula, bruna och röda. De löv som finns kvar förstås.
Titta bara på det här rödeksbladet. Sist när jag var nere i Mariestad hittade vi massor av små fröplantor av rödek, Quercus rubra, i en skogsdunge. Många var toppade med röjsåg minst en gång, så det var inte plantor som man brydde sig särskilt mycket om.
Därför fick ett par plantor följa med hem. Jag tog plantor med extra röd höstfärg och hoppas att samma färg ska komma tillbaka även framöver. Plantorna har åkt tåg i plastpåse ända från Mariestad och mellanlandat en dag i ett förvaringsskåp på Centralen i Stockholm. Men de verkar må rätt ok ändå.
Den störta rödeken planterade jag alldeles i närheten av en sälg som sjunger på sista versen. Om 10 år kommer knappast sälgen att finnas kvar, men förhoppningsvis har rödeken kommit en bit på väg. I sälgen växer en alpklematis som just nu har stora ulliga tussar till fröställningar. Rödeken står så nära sälgen att klematisen lätt kan flyttas över när det blir dags. Det kommer att bli fint.
Här står sälgen. Tänk när rödeken har vuxit sig så stor att tagit sälgens plats helt och hållet och solen lyser rakt igenom de de röda höstlöven. Det kommer att bli riktigt fint. Jag längtar redan.