De är tidigare än i fjol, nästan en hel månad tidigare. De är fler också. Det var väldigt oväntat. Jag hade räknat med att höstkrokus långsamt skulle tyna bort i den västerbottniska kylan. Det har det inte alls gjort turligt nog. Till skillnad från i fjol är jag rätt säker på att det är sorten ‘Oxonian’ jag har planterat just här.
De har också hunnit sig så pass stora i höst att om bara solen hade visat sig något lite, hade det orkat öppna sig. En blomma var till och med överblommad. Tänka sig. Den frös inte bort.
Ska de klara att komma tillbaka även nästa år? Det finns gott hopp.
