Utflykt till Örnsköldsvik

Examensarbetet går vidare och egentligen ska jag inte samla med material, men i måndags åkte jag ändå till Örnsköldsvik för att träffa hustrun och sonen till en av trädgårdsmästarna som jobbade vid Olofsfors bruk på 1950-talet. Det visade sig vara en fullträff. De satt inne med sånt material som jag hade önskat att jag haft redan från början.

 

Jag fick skjuts till Övik av en kompis och vi passade på att åka på utflykt när vi ändå var där. På vägen hem åkte vi till Skeppsmalen, som är ett fiskeläge och till fyren Skagsudde. Också det en fullträff. Det var oerhört vackert och jag vill åka dit igen!

Det var vykortsvackert var man än tittade. Solnedgången gjorde det bara ännu bättre.

 

Jag tror att det stod Sjöfartsverket på båten.

 

Strax efteråt gav sig båten sakta iväg.

 

Varje dag på sjörapporten hör man Skagsudde. Såhär det det ut.

Dagens dukning med Grill Gul

Nästan aldrig använder vi Gustavsbergs Grill Gul när vi dukar trots att den är en av mina absoluta favoritdekorer. Jag gillar att det är så stramt och enkelt och ändå så färgglatt. Det är en smått genialisk dekor med tunna svarta streck och breda bårder i färg.

Modellerna är helt säkert Stig Lindbergs, dekoren är Bibi Bregers. Dekoren finns i flera varianter, brunt, grönt och gult, men gult är den i särklass snyggaste färgen.

Lite knivigt är det att få tag i delar. Den verkar inte ha varit så vanlig och den svarta dekoren är ofta väldigt nött när man hittar assietter och mattallrikar. Serveringsfat och karotter är nästan alltid i mycket bättre skick. Kaffegodset verkar vara nästan omöjligt att få tag på. Jag har hittills fyra kaffekoppar, men bara ett enda fat.

Hallonfynd

Examensarbetet vid Olofsfors bruk fortskrider så smått. Idag har jag knåpat text, men solen utanför gjorde det svårt att koncentrera sig. Jag gjorde paus och gick och letade hallon. Från flera håll har jag fått höra att det ska finnas både vilda och trädgårdshallon i det som en gång var köksträdgården.

Och mycket riktigt. I ena kanten av den gamla köksträdgården fanns de kvar. Skillnaden mot de vilda var ganska stor vid en jämförelse. De vilda syns till höger i bilden. Smaken var också annorlunda som den ofta är. Trädgårdshallonen var inte lika aromatiska tyvärr, men goda ändå. Vilken sort det är är det ingen som längre vet.

En kvällsbild

Vid vedboden står en balja med pelargoner och rosenskära. För någon vecka sedan lyste kvällssolen upp så att pelargonerna glödde. Jag gissar att pelargonen heter ‘Frank Headley’.

Wenlock?

Det är inte alltid man kan vara säker på att man får den växt som står på etiketten. Rosen ‘Wenlock är en sådan. Den är köpt på rea på COOP för rätt många år sedan nu och har blommat snällt sedan dess. Vissa år är hinner den växa mer, andra mindre, men den är alltid så givmild den kan. Den har klarat två flyttar också.

 

Nu är det ju inte säkert att det är ‘Wenlock’. Formen på blomman stämmer med de bilder jag hittat, men färgen är ljusare på mitt exemplar. Det kan ju bero på klimatet och ljuset, men misstänksam blir jag.

Doften beskrivs som citruslik, men jag vet inte. Det där med beskrivning av doft är svårt…

David Austin släppte rosen på marknaden 1984. Den ska kunna få en del svartfläckssjuka, men har aldrig haft det här hos mig.

Den har haft lite olika sällskap hos mig. Just nu växer den ihop med Calamagrostis x acutiflora ‘Overdam’, brokbladigt tuvrör,  Clematis recta ‘Purpurea’, styvklematis och Geranium wlassovianum, mongolisk näva.

Det är den kombination jag tror att jag ska hålla fast i. Det brokiga i gräset ljusar upp och det röda i klematisbladen matchar blomfärgen bra. Lite senare när klematisen bleknat till mer grönt kommer näven med blåviolett kontrast. Snyggt. Dumt är bara att rosen är ensam bland alla perenner och drunknar en aning.

Det kanske är dags att komplettera med fler ‘Wenlock’ till nästa år.

Louise Odier

Nu har hon äntligen börjat blomma favorit-Louise. Hon har hängt med ett bra tag och varje år blir jag lika glad.

I fjol sköt hon två toklånga skott som glädjande nog inte frös ned alls i vintras. Däremot såg det lite knäppt ut med två långa spröt som stack upp en meter över alla andra. Jag bestämde mig för att böja ner skotten för att framkalla blommande skott längs dess längd istället för att skära av dem.

Det fungerade verkligen och i år finns det massor av knoppar. Tyvärr har hon inte så starka “ben” som bär upp blommorna, trots att hon är uppkallad efter en balettdansös, så många blommor nickar och böjer sig under bladverket. Det förlåter jag henne för.De blommor som är för veka kan man klippa av och sätta i vas.

Jag har sett ‘Louise Odier’ helt kal och svårt angripen av svartfläckssjuka, bara blommorna satt kvar i topparna, men här hos mig har jag aldrig sett en enda fläck. Peppar peppar.

Det är inte bara i rabatten hon trivs. I fjol planterade jag henne tillsammans med sommarblommor i en kruka utanför hyreshuset där jag bor.

Som en extra bonus doftar hon fantastiskt!

Constance Spry

Första gången jag såg ‘Constance Spry’ var på Norra begravningsplatsen i Solna för nästan 15 år sedan. Hon var vackert draperad över en gravsten och hade stora blommor med smörgul mitt. En vackrare gravsten har jag nog inte sett efter det.

När jag äntligen fick ett eget kontrakt i Stockholm 1999 med egen uteplats var ‘Constance Spry’ en av de första rosor jag planterade. När jag flyttade tillbaka upp till Umeå kunde jag inte heller vara utan och planterade en ny i mina föräldrar trädgård. Här uppe är klimatet som bekant inte lika milt och vissa år frös hon ner helt, men kom tillbaka varje gång.

Mina föräldrar flyttade i fjol och jag flyttade med Constance till lägenheten i stan där hon fick bo i ett hål i gräsmattan. Hon gillade det inte och jag trodde inte att hon skulle klara vintern, men se där fick jag fel. Hon har tagit ny fart och orkade till och med blomma i år.

Det är synd att hon inte blir den där fina klätterrosen hon blir i England eller i södra Sverige, men jag är glad att hon överlever och blommar. Det ska bli spännande att se hur stor hon orkar bli här inne i stan där det är lite varmare. Med lite tur blir hon i alla fall något som kan liknas vid en buske…

Ända sedan 1963 har hon funnits och hon var den första i raden av engelska rosor som David Austin tog fram.